Ett lag och en idrottsplats

Den 12:e november skulle bli slutet på en era, då skulle sista matchen spelas på Vilans IP. Det ultimata hade varit blå himmel, strålande solsken och en riktigt härlig höstdag men vädrets makter har sagt sitt och sett till att vattna gräset lite väl mycket. Istället blir sista matchen på Vilan en återkomst till konstgräset på Kristianstads IP. 
 
Jag kan inte påstå att det känns lika upplyftande att se matchen på konstgräset som det hade varit att få vara på plats på Vilans IP. Det har blivit många timmar där, i regn, blåst och strålande solsken. Jag är dock tveksam till om jag varit där när det snöat......
 
Många gånger har det hukats bakom staketet för skydd från regn och blåst, färre gånger har det sökts skugga under de höga träden medan spelarna sprungit i solgasset och stoppat huvuderna i hinkar med vatten för att få svalka. Många gånger har barnen sprungit runt och lekt bakom läktaren och många gånger har det funnits picnicfiltar på backen. Många gånger har Vilans IP varit en plats för gemenskap. Hybridgräset och Kristianstads IP har mycket att leva upp till! 
 
I tidernas begynnelse, det var sådär under 2009 någon gång, då tog jag mina första stapplande steg mot Vilans IP utan att kunna namnet på någon spelare eller kunna något speciellt om fotboll. Boll, nät, mål och spelare, ungefär så stor var min vokabulär. Jag ställde mig väl i något hörn och tittade på de där som sprang fram och tillbaka innanför staketet. Jag var dessutom totalt ointresserad av sport och så även fotboll, sportsidorna bläddrade jag förbi snabbt och att det ens fanns ett damallsvenskt lag i Kristianstad eller en damallsvenska hade gått mig helt förbi. 
 
Så vad fick mig att gå dit undrar du? 
 
 
Jo, men lite friskluft är väl alltid bra och sedan så behövdes det mer publik så varför inte tänkte jag. Så jag gick dit och jag stannade säsongen ut och sedan kom jag tillbaka och sedan gick jag nog aldrig hem. Så när 2010 stundade och jag började blogga om KDFF så var jag själv som läste och sedan var det en till och en till och plötsligt så var det några stycken. Det var på den tiden innan alla tidningar låste sina artiklar. Det var tider det! 
 
Och åren gick och en dag upptäckte jag att jag bokade in allt annat efter matcherna och en dag vågade jag mig på att skriva om matchen och en dag vågade jag mig på att fotografera matchen. Och de där spelarna fick namn och nummer och en spelare som fanns i klubben 2009 skrev på ett nytt kontrakt i dagarna!
 
Och det kändes rätt bra när Erla Arnardottir stod i mål och KDFF vann, och det kändes rätt bra när Therese Björck gjorde mål mot Göteborg, och det kändes rätt bra när KDFF vann säsongens sista match mot Umeå 2016. 
 
Och det var kändes rätt tråkigt när Gudny Björk Odinsdottir slutade med fotbollen, och det kändes rätt tråkigt när Johanna Rasmussen flyttade till Linköping, och det kändes rätt tråkigt när Therese Björck flyttade till Vittsjö för de hade liksom alltid varit där. 
 
Och jag bläddrar bland årtalen på Svenskfotboll och läser namnen på spelarna genom åren, hur många kan det vara? Vad gör de nu egentligen? Minns dem från matcher, från artiklar och foton. 
 
Nio år av minnen på Vilans IP som ska bli till många fler på Kristanstad IP.